Dela
WhatsAppInställningar
Lulu låg i sängen med den långa flätan på kudden och det gula bandet kvar i den. Genom det öppna fönstret sjöng natten med syrsornas röster.
Plötsligt såg Lulu ett litet grönt ljus blinka bakom glaset… en gång till… och sedan slockna.
Strax därefter hörde hon ett alldeles försiktigt ljud.
Lulu satte sig upp och viskade: ”Vem är det?”
Hon hoppade ur sängen, smög på tå fram till fönstret och öppnade det väldigt, väldigt långsamt.
På fönsterbrädan satt en liten eldfluga med genomskinliga vingar, två tunna antenner och en stjärt som borde ha lyst… men den var alldeles mörk.
”God kväll”, sa eldflugan med darrande röst. ”Jag heter Nunu. Jag har tappat bort mitt ljus!”
”Hur då?” frågade Lulu.
”Jag vet inte”, sa Nunu. ”Jag lekte, och sedan blev min stjärt blek, och sedan slocknade den. Och i natt är det lyktfest, när alla eldflugor dansar tillsammans på himlen. Jag kan inte dansa i mörkret!”
Lulu torkade bort en liten tår från Nunus kind. ”Var inte ledsen”, sa hon. ”Vi hittar ditt ljus tillsammans.”
Lulu tog sin lilla ficklampa och gick ner i trädgården i sina rosa tofflor. Hon tryckte på knappen.
Hon letade under myntabladen: inget ljus. Hon tittade i en tulpan: bara ett sovande bi. Hon kikade i vattenkannan: bara en glittrande droppe.
Då föll ficklampans sken på en långsam snigel. Snigeln tittade förundrat upp. ”Ja, men titta! Månen har kommit ner i trädgården!”
Lulu skrattade. ”Jag är inte månen, jag är Lulu. Har du sett ett litet ljus som har kommit bort?”
Snigeln funderade väldigt, väldigt länge. Sedan sa den: ”Nej… men ugglan Huhu ser allting på natten.”
Högt uppe i valnötsträdet satt en stor grå uggla med ögon runda som tefat.
”God kväll, ni små”, sa ugglan. ”Varför är ni vakna så här dags?”
Lulu berättade hela historien. Ugglan lade huvudet på sned åt höger, sedan åt vänster, och sa: ”En eldflugas ljus försvinner aldrig på riktigt, Nunu. Det gömmer sig inuti dig när du är ledsen eller rädd.”
”Och hur får jag ut det igen?” frågade Nunu.
Ugglan spärrade upp ögonen. ”Ljuset älskar skratt. Skratta av hela ditt hjärta, så kommer det tillbaka.”
”Jag ska få dig att skratta, Nunu!” sa Lulu.
Hon blåste upp kinderna som en ballong, räckte ut tungan och vickade på öronen. Nunu log lite grann, och hans stjärt blinkade till en gång… och slocknade igen.
Lulu tog upp en fjäder och kittlade honom under alla sex fötterna. Nunu fnissade, och stjärten blinkade två gånger… och slocknade igen.
Hon berättade ett skämt om en groda som hade strumpor på sig. ”Det var roligt…” sa Nunu, ”lite grann.”
”Jag behöver något större!” tänkte Lulu. Och hon började hoppa upp och ner som en känguru, med flätan studsande efter sig.
Vid det tredje hoppet flög Lulus rosa toffel av foten, snurrade i luften och landade… mitt på huvudet på ugglan Huhu!
Ugglan satt alldeles stilla med tofflan på huvudet som en liten rosa hatt och sa fullkomligt allvarligt: ”Huu?”
Nunu kunde inte hålla sig. Han brast ut i skratt och skrattade och skrattade tills han slog kullerbyttor i luften.
Och plötsligt… lyste hans stjärt med ett starkt grönt och gyllene sken, starkare än någonsin.
Lulu klappade händerna. ”Ditt ljus är tillbaka, Nunu!” Ugglan skrattade också. ”Vad var det jag sa? Ljuset älskar skratt.”
Mellan träden kom massor av eldflugor, hundratals små ljus som virvlade runt över trädgården. Lyktfesten hade börjat!
Nunu flög fram till dem, lysande av glädje, och dansade cirklar, stjärnor och ljusstreck över himlen.
Lulu satte sig i gräset, och ugglan gav henne tillbaka hennes rosa toffel med en vänlig bugning.
Innan Lulu gick tillbaka till sängen flög Nunu fram till hennes fönster och ritade ett litet hjärta av ljus i luften.
Lulu somnade med ett leende. Och den natten blev varje skratt i trädgården till ett nytt litet ljus.