Mishmish och trädgården som tappade färgerna

En morgon utan färger

Den orange katten Mishmish vaknade när solen kittlade hans morrhår. Han sprang ut i trädgården för att lukta på sin röda favoritros, men stannade tvärt. Rosen var grå! Den blå grinden var grå och fjärilarna såg ut som pappersbitar. ”Drömmer jag fortfarande?” undrade han och gnuggade ögonen. 🔊Fågelsång En fågel sjöng i trädet. Fågelns fjädrar hade fortfarande sina vackra färger. Då förstod Mishmish att något bara hade hänt med trädgården. ”Var inte ledsen, lilla ros”, viskade han. ”Jag ska hjälpa dig.”

Biet Lulu

Bland bladen dök det lilla biet Lulu upp med en daggdroppe på huvudet. ”Har du sett blommorna?” frågade Mishmish. ”Ja”, svarade Lulu. ”Färgerna försvann efter gårdagens starka vind.” De hittade ett spår av ljust damm och följde det mot grinden. 🔊Biets surr Mishmish ville springa, men Lulu sa: ”Vi upptäcker fler saker om vi tar det lugnt.” Vid dammen såg de en jättestor skugga över en hel rad blommor. Vad kunde kasta en så stor skugga?

Det fastnade paraplyet

Vid träbågen hittade de ett enormt gammalt paraply. Vinden hade blåst fast det där. Paraplyet skymde solen, så blommorna frös och fjärilarna var trötta. Mishmish hoppade och drog i kanten. Ingenting hände. Han försökte igen men landade på sin mjuka rumpa. Lulu fnissade snällt. ”Det räcker inte alltid att vara stark. Vi måste tänka tillsammans.” Högt uppe satt ett rep fastknutet runt en stolpe. Knuten höll paraplyet på plats. Nu hade de hittat problemet.

En liten plan

”Jag når knuten, men kan inte öppna den ensam”, sa Lulu. Mishmish hittade en mjuk pinne under trädet. Lulu flög runt repet medan han försiktigt lyfte på öglan med pinnen. En gång, två gånger, och sedan lossnade den lite. En vindpust hjälpte till och paraplyet gled iväg till en tom bänk. 🔊Vind Gyllene solljus strömmade in över blommorna. ”Vi klarade det!” ropade Mishmish. Men rosen var fortfarande blek. ”Kanske behöver färgerna något mer också”, funderade Lulu.

Molnets present

Ett litet moln kom och det började regna försiktigt. Mishmish gömde sig under ett stort blad, och Lulu surrade bredvid. Dropparna lät plipp, plopp, plipp. De såg hur den torra jorden drack vattnet och hur rosen lyfte sina trötta blad. ”Solsken räcker inte ensamt”, sa Mishmish. 🔊Regn ”Och inte vatten heller.” Lulu nickade. ”I naturen hjälper många saker varandra.” De väntade tills regnet tog slut och en stor bit blå himmel tittade fram mellan molnen.

Regnbågen kommer tillbaka

Solen tittade fram och regndropparna glittrade som små glaspärlor. Rosen blev röd, gräset grönt och grinden blå. En gul fjäril fladdrade över Mishmish huvud. En regnbåge sträckte sig över himlen. ”Vår trädgård är tillbaka!” jublade han. 🔊Fågelsång Då pekade Lulu på en pytteliten blomma som fortfarande stod i skuggan. Mishmish flyttade försiktigt en sten som skymde ljuset. Den lilla vita blomman öppnade sina kronblad som om den ville tacka honom.

Mishmish löfte

På kvällen var trädgården varm och stilla. Fåglarna sjöng och blommorna vände sig mot solens sista strålar. Lulu satte sig på en gren bredvid Mishmish. ”Vi lyckades för att vi lyssnade på varandra”, sa hon. ”Och för att vi kom ihåg den minsta blomman”, svarade han. Innan Mishmish gick in ställde han ut ett grunt fat vatten åt bin och fåglar. Sedan rullade han ihop sig på sin kudde och drömde om en färgglad trädgård där ingen glömdes bort.

Tillbaka till biblioteket