Noor, Arnoub och stjärnan som glömde vägen

Knackningar på fönstret

Noor gjorde sig redo för natten. Hon lade boken bredvid kudden och drog upp täcket till hakan, medan Arnoub, hennes lilla kanin med den blå halsduken, låg vid sängens fotända. Ute hade regnet nyss slutat, och dropparna hade lämnat glänsande prickar på fönsterrutan.

Plötsligt hörde Noor: ”Tick... tick... tick!” Tre lätta knackningar, som om någon rörde vid glaset med fingertoppen.

Noor lyfte huvudet. Hon såg ingen i trädgården. Men bakom gardinen vaggade ett litet gyllene ljus. Arnoub hoppade ner från sin kudde och reste sina långa öron.

”Såg du det jag såg?” viskade Noor. Arnoub nickade, och tillsammans smög de fram till fönstret. Arnoub försökte gå på klotopparna för att inte låta, men öronen vickade vid varje steg, och Noor skrattade lite tyst och försökte att inte väcka någon. Försiktigt drog hon undan gardinen och såg ett gyllene spår på glaset, som ett tunt streck ritat med penna. Under strecket, vid fönsterkanten, stod de gula stövlarna som hon hade ställt där för att torka efter leken i regnet.

Något litet inne i stöveln glimmade varje gång Noor kom närmare. Hon log och sa: ”Jag tror att det finns en saga bakom de här knackningarna!”

En överraskning i den gula stöveln

Noor sträckte sig efter den gula stöveln och tittade ner i den. Hon hittade ingen sten, ingen insekt och ingen leksak. Hon hittade en liten stjärna med fem rundade uddar, två glänsande ögon och daggdroppar som hängde från spetsarna. Den var mindre än ett äpple, men den lyste med ett varmt sken, som en liten lampa. Arnoub kom försiktigt närmare och nosade på stövelkanten, men drog sig tillbaka när en gyllene blixt nuddade hans morrhår. Ljuset gjorde inte ont. Det var mjukt, som solvärmen som stannar kvar i en sten efter en fin dag.

”Hur kom du hit?” frågade Noor förvånat. Stjärnan rörde sig lite och sa med en röst som liknade en klocka långt borta: ”Jag övade på att snurra bland molnen, men då nuddade regnet mig och mitt ljus blev tungt. Jag sjönk lite i taget tills jag landade i den här stöveln. Och nu kan jag inte ta mig upp igen.”

Arnoub tittade på himlen genom glaset. Där fanns många stjärnor, och mellan dem en liten mörk plats. Han pekade med örat och sa: ”Kanske är det där hennes plats!”

Noor blev inte rädd, och hon försökte inte kasta upp stjärnan i luften. Hon höll stöveln med båda händerna så att stjärnan inte skulle glida ut, och ställde den på stolen vid sängen. ”Vi ska hitta ett sätt”, sa hon mjukt. ”Men först: du darrar ju av köld.” Stjärnan slöt ögonen en stund, som om hon ville säga tack.

Värmen från en liten handduk

Noor hämtade en mjuk bomullshandduk från skåpet och bredde ut den på bordet nära lampan. Arnoub lade en liten kudde under handdukens kant, så att den blev som en varm säng för stjärnan. Sedan lutade Noor stöveln långsamt, och stjärnan rullade ut på bomullen utan att stöta emot något.

En daggdroppe satt fast på hennes översta udd. Noor torkade bort den med handdukens hörn, och sedan torkade hon de fem uddarna en efter en, medan Arnoub räknade med glad röst: ”Ett... två... tre... fyra... fem!” Vid varje siffra sträckte stjärnan fram en ny udd, som om hon visade ett finger på en pytteliten hand. Och när ett hörn av handduken blev fuktigt vände Noor den till en torr del.

För varje udd som torkade blev ljuset lite starkare . Efter den femte udden hade väggen fått ett gyllene sken, och en liten stjärnformad skugga syntes på boken. Stjärnan försökte stiga. Hon lyfte lika högt som Noors hand var bred, och sedan sjönk hon mjukt ner på handduken igen.

”Nu är jag varm”, sa hon sorgset, ”men jag kan inte komma högt upp.”

Noor funderade medan hon tittade på sakerna som hängde ovanför hennes skrivbord: snöre, papper och två lätta pinnar. Hon hade samlat ihop dem under dagen för att göra en drake, men hon hade inte provat än. Hon vände sig till Arnoub och sa: ”Stjärnan behöver inga vingar... kanske behöver hon bara en knuff av vinden!” Då klappade Arnoub med sina två små tassar.

Vägen över vattenpölen

Noor tog på sig sin tunna jacka och sina regnstövlar och lade stjärnan i en stor bröstficka som var fodrad med en mjuk näsduk, så att hennes lysande huvud syntes. Arnoub tog snörnystanet, och Noor bar papperet och de två pinnarna i en liten väska. Sedan gick de ut i trädgården, som doftade av regn.

Halvvägs till den lilla kullen låg en stor vattenpöl. Månen speglades i den som en silvertallrik, och löv flöt på ytan. Arnoub stod vid kanten, sträckte fram foten och drog snabbt tillbaka den: vattnet var kallt!

Noor såg tre platta stenar som bildade en kort väg till andra sidan. Hon provade den första stenen med foten innan hon ställde sig på den, och den låg stadigt. ”Vi tar inget stort hopp”, sa hon till Arnoub. ”Ett litet steg på varje sten.”

Arnoub hoppade upp på den första stenen , sedan den andra och sedan den tredje. Han stannade på den sista stenen och vände sig om för att se att Noor fortfarande var bakom honom. Noor gick över långsamt, med blicken på fötterna. På den andra stenen vinglade hon till, så hon sträckte ut armarna som en fågels vingar tills hon hade balansen igen, och hon lät inte väskan falla i vattnet. Från fickan lyste stjärnan upp stenarna en efter en, så att vägen syntes tydligt. När de kom fram vände de sig mot pölen och skrattade, för stjärnans spegelbild fick månen att se ut som om den hade en liten gyllene vän.

Kullen som vinden älskar

Efter pölen kom de tre till en låg, grön kulle bakom äppelträdet. Där var det stilla, men det långa gräset lutade åt samma håll. Ovanför kullen drog molnen långsamt fram, och mellan dem gick en bred väg av klar himmel.

Noor lyfte en hårslinga och såg den fladdra. Sedan kastade hon ett litet torrt löv upp i luften; det flög några steg innan det landade. ”Vinden är starkare här än vid huset”, sa hon. ”Det här är en bra plats för draken.”

Arnoub tog upp snörnystanet ur väskan och släppte ut en armlängd snöre. Han tittade åt höger och vänster och satte sig sedan i gräset så att nystanet inte skulle rulla i väg. Stjärnan kikade ut ur fickan och lyste upp äppelträdet på långt håll, och då syntes små röda äpplen på grenarna.

”Jag ser himlen...” sa stjärnan med svag röst, ”men den är så långt borta.” Noor log. ”Det är sant att den ser långt bort ut. Därför ska vi inte försöka nå den med ett enda hopp. Vi börjar med en drake som stiger lite, och sedan får vi se vad som händer.”

De valde en stor plats utan grenar i närheten och bredde ut sakerna framför sig. Marken var täckt av kort, torrt gräs, så papperet fastnade inte i daggen. Noor tittade åt vilket håll det långa gräset lutade en gång till och ritade en pil i luften med fingret för att minnas varifrån vinden kom. Stjärnan tittade på, medan luften rörde änden av Arnoubs blå halsduk som en liten flagga.

Hur gör man en drake?

Noor satte sig i gräset och lade de två lätta pinnarna över varandra som ett kors: en lång uppifrån och ner och en kortare från höger till vänster. Arnoub band ett litet snöre där de möttes och höll i pinnarna medan Noor drog åt knuten.

Noor vecklade ut ett starkt lila papper, som hon redan hade klippt till en romb hemma. Hon fäste papperet över pinnarna och tryckte med fingrarna på varje hörn så att det inte skulle lossna. Sedan lyfte hon draken lite för att se att höger sida liknade vänster, och mitt på draken gjorde hon en liten ficka av mjukt tyg. Hon bad Arnoub hålla nystanet borta från papperet, så att snöret inte trasslade in sig i pinnarna. Hon lade stjärnan i fickan, och det gyllene ljuset lyste igenom.

”Men hur håller vi fast draken när den flyger långt bort?” frågade Arnoub. Noor lyfte nystanet och visade honom änden som var knuten mitt på draken. ”Med det här snöret. Jag håller här, och vinden knuffar papperet där.”

Stjärnan provade att röra sig i fickan. Den var så stor att hon kunde sitta bekvämt, och stängd längst ner så att hon inte skulle falla innan det var dags att flyga. Arnoub pekade stolt på draken och sa: ”Vi har gjort den med våra egna händer!”

Noor reste sig och lyfte draken över huvudet. Det lila papperet glänste i stjärnans ljus. Men ingen hade ännu märkt att en liten sak saknades.

Första försöket

Arnoub höll i nystanet, och Noor stod några steg framför honom. Hon lyfte draken mot vinden och sprang några lätta steg över gräset. Det lila papperet fylldes med luft, och draken steg högre än Noors huvud. ”Den flyger!” jublade Arnoub.

Men plötsligt lutade draken åt höger och sedan åt vänster. Den snurrade en halv cirkel i luften och landade på en mjuk gräshög. Noor sprang dit och tog upp stjärnan ur fickan för att se att hon mådde bra. Hon satte sig bredvid draken och rörde den inte hastigt, för pinnarna kunde gå av om hon drog för hårt. Hon strök med fingrarna över papperet och såg att det var helt, och att problemet var hur draken vände sig när den flög. Stjärnan hade inte skadat sig, men hon såg förbryllad ut.

”Det gör inget”, sa Noor. ”Vi har lärt oss något viktigt: draken stiger, men den håller inte balansen.”

Arnoub satte sig mitt emot henne och tittade på ett löv som flög i vinden. Det hade en lång stjälk som hängde efter. Sedan fick han syn på sin blå halsduk, som rörde sig i varje vindpust. ”Behöver vår drake något som hänger ner under den?” frågade han.

Noor kom ihåg drakarna hon hade sett i den stora parken. ”Ja!” sa hon. ”En svans som hjälper den att ligga stadigt.” De tittade på draken, sedan på den blå halsduken och sedan på varandra, och båda log på samma gång.

Arnoubs halsduk blir en svans

Arnoub tog försiktigt tag i änden av sin blå halsduk och lindade av den från halsen. Det var en mjuk, lång halsduk, och Noor tyckte om färgen för att den liknade morgonhimlen. ”Vi kan använda den”, sa Arnoub. ”Och när draken kommer tillbaka tar jag den igen.”

Noor knöt fast halsduken under draken med en knut som var lätt att lossa. De två ändarna hängde ner som två smala svansar. Arnoub provade att blåsa på dem, och de rörde sig bakåt tillsammans. Noor skrattade och sa: ”Du gör en väldigt liten vind, men försöket lyckades!” Arnoub tittade på sig själv utan halsduk och sedan på draken, som nu hade fått en vacker blå svans. Sedan kontrollerade Noor huvudsnöret för att se att det satt i mitten och inte på ena sidan.

Noor rörde draken åt höger och vänster medan hon höll den framför sig. Varje gång följde halsduken efter i stället för att snurra runt papperet. ”Titta, Arnoub!” sa hon. ”När vinden drar svansen bakåt hjälper den draken att hålla sig rak.”

De lade tillbaka stjärnan i tygfickan, och Noor bad henne vänta tills draken var högt uppe och låg stadigt. Stjärnan skakade sina fem uddar, och snöret lyste upp med ett fint gyllene streck.

Arnoub gjorde sig redo vid gräshögen med nystanet i tassarna, medan Noor gick till mitten av kullen. Den här gången hade de ingen brådska. De visste vad som hade gått fel första gången, och vad de hade ändrat för att kunna försöka igen.

Draken stiger... och stjärnan flyger

Noor tog ett litet andetag och lyfte draken mot vinden. Hon tog två steg och lät den sedan stiga, medan hon höll hårt i snöret. Vinden drog i det lila papperet , och den blå halsduken sträckte ut sig bakom i en vacker linje. Draken steg över gräset och sedan över äppelträdet, och den här gången höll den balansen.

”Det gick!” sa Arnoub och tittade upp. ”Den lutar varken åt höger eller vänster!” Stjärnan lyste i fickan, och ju högre draken steg, desto starkare blev hennes ljus. Noor kunde se det spända snöret även när draken hade blivit en stor lila prick över trädet. Hon släppte inte nystanet på en gång; hon lät snöret glida ut lite i taget och höll sedan fast igen, medan Arnoub tittade på svansen för att se att den höll sig rak. Runt draken syntes ett litet glitter, som gyllene korn som rörde sig i luften.

När draken hade nått så högt som snöret räckte hörde Noor stjärnans röst: ”Nu minns jag hur man flyger!” Tygfickan öppnades upptill, och stjärnan kom försiktigt ut. Hon hoppade inte och föll inte; hon svävade över draken som en lysande bubbla.

Noor lyfte huvudet och ropade: ”Mår du bra?” Stjärnan svarade med en klingande ton och steg ännu ett magiskt steg upp mot himlen, och sedan ett till. Hennes ljusprickar ritade ett tydligt spår mellan henne och de avlägsna stjärnorna.

Arnoub vinkade med tassen och Noor vinkade med handen. De var glada, för draken hade inte behövt nå hela himlen. Stjärnan hade bara behövt början på vägen.

En blinkning som betyder tack

Stjärnan fortsatte att stiga mellan de stilla molnen. När hon kom fram till den lilla mörka platsen bland stjärnorna lystes den plötsligt upp, och Noor såg ett kort gyllene streck som liknade ett leende. Sedan skickade stjärnan tre blinkningar: en till Noor, en till Arnoub och en till den lila draken.

Noor släppte ner snöret lite i taget tills draken låg i gräset igen. Hon löste knuten på den blå halsduken och lade den tillbaka om Arnoubs hals. Han skakade stolt på öronen och sa: ”Den är fortfarande varm!” De samlade ihop pinnarna, papperet och nystanet och gick tillbaka genom trädgården. Vid pölen valde de samma stenar, men den här gången behövde de inte stjärnans ljus; månen räckte.

I sitt rum lade Noor den hopvikta draken bredvid boken och ställde tillbaka de gula stövlarna på sin plats. Arnoub klättrade upp på sängens fotända och drog halsduken om halsen. Noor sträckte ut sig under täcket och tittade ut genom fönstret. Hennes hår hade torkat från daggdropparna, och fötterna var varma nu när hon hade tagit av sig regnstövlarna. Bredvid henne vek Arnoub sina långa öron över kudden, och det enda som hördes i rummet var nattens stillhet.

Stjärnan på himlen var långt borta och liten, men hon blinkade tre gånger, precis som hon hade gjort nyss. ”God natt”, viskade Noor. Sedan slöt hon ögonen och tänkte på pölen, snöret, den blå svansen och försöket som inte lyckades första gången.

Innan hon somnade sa hon till Arnoub: ”Det bästa är att vi inte gav upp.” Sedan bredde den lugna sömnen ut sig över henne, och stjärnan fortsatte att lysa på sin plats ända till morgonen.

Tillbaka till biblioteket