Tåget som åker över molnen
En lugn natt hade Nour borstat tänderna och tagit på sig sin lila pyjamas. Den hade små gula stjärnor på sig, och hon tyckte jättemycket om den.
Hon lade sin gosekanin bredvid kudden, pussade mamma och kröp ner under det rosa täcket. Utanför var månen stor och rund, som en gyllene limpa på himlen.
”God natt, mamma”, sa Nour.
”God natt, min älskling”, svarade mamma. ”Sov gott och dröm sött.”
Nour hade nästan slutit ögonen när hon hörde ett konstigt ljud från fönstret.
”Tuuuut ... tuuuut ... tjoff tjoff tjoff!”
Nour satte sig upp i sängen. Ljudet kanske kom från gatan, tänkte hon. Men hon bodde på en lugn gata, och det fanns inga tågräls någonstans i närheten av huset.
Hon drog undan gardinen lite grann och flämtade till av förvåning. Där åkte ett litet silvertåg ovanpå molnen! Efter sig drog det sju vagnar: en rosa, en orange, en gul, en grön, en blå, en lila och en guldfärgad.
Tåget hade inga vanliga hjul. Under hjulen löpte en lång tråd av stjärnljus. Och fönstren glittrade som godisbitar.
”Drömmer jag?” viskade Nour.
Plötsligt hoppade en liten grå katt upp på fönsterbrädan. Han hade en gul halsduk och bar en blå hatt som var större än hans huvud.
”God kväll!” sa han artigt. ”Är det du som är Nour?”
Nour spärrade upp ögonen ännu mer. ”Ja ... men hur vet du vad jag heter? Och är du en katt som pratar?”
Katten bugade. ”Jag heter Mishmish och är biträdande lokförare på de sju drömmarnas tåg. Vi behöver någon som tycker om att hjälpa andra. Och Månstjärnan berättade att Nour är precis rätt person!”
Mishmish pekade på en liten stjärna som gömde sig i fickan på hans halsduk. Hon blinkade, men hennes ljus var svagt, som ett stearinljus som snart slocknar.
”Jag heter Luma”, sa stjärnan med mjuk röst. ”De sju drömmarnas ljus har kommit bort, och vagnarna vet inte längre hur de ska hitta fram till de sovande barnen.”
Nour blev ledsen för hennes skull. ”Vad kan jag göra?” frågade hon.
”Vi kan samla sju små gnistor under resan”, svarade Mishmish. ”Varje gnista hittar vi när vi gör något fint. Vill du följa med oss i nattens dröm?”
Nour log. ”Ja! Men jag måste vara tillbaka innan det blir morgon.”
Mishmish skrattade. ”Såklart. I drömmarnas värld kan en lång resa gå på ett ögonblick!”
Från fönstret sträckte sig en mjuk bro av moln, som en matta av bomull. När Nour klev ut på den var hon inte alls rädd, för den var varm och lätt.
Och så fort hon kom fram till tågdörren ringde en gyllene klocka: ”Pling plong!”
Dörren öppnades, och ett äventyr började som Nour aldrig skulle glömma.
