Samis pappersbåt

En båt i badkaret

Det varma vattnet rann ner i badkaret, och bubblorna blev större och större.

Sami satt i vattnet med tvållödder på huvudet, som en liten vit hatt. Mamma tog ett blått papper och vek det en gång, och en gång till, och en gång till, tills det blev en liten båt.

”Det här är din båt, Sami”, sa mamma. ”Det är en stark pappersbåt, och den är inte rädd för vatten.”

Sami satte båten på vattnet och blåste lite lätt bakom den. Då seglade den i väg mellan bubblorna.

Sami skrattade. ”Titta, mamma, båten hittar själv!”

Rummet blir ett hav

Efter badet tog Sami på sig sin randiga pyjamas och ställde pappersbåten på det lilla bordet bredvid sängen. Mamma pussade honom, släckte lampan och sa: ”God natt, min lilla kapten.”

Sami tittade fortfarande på båten när något underligt hände: lite i taget började båten växa, ända tills den var lika stor som sängen.

Och den blå mattan blev ett lugnt hav som gungade sakta i månskenet.

Sami gnuggade sig i ögonen och log. Han klev upp i båten med sin lilla kudde. Och sakta, sakta gled båten ut genom det öppna fönstret.

Nattens hav

Havet var stilla och mjukt som en stor blå filt, och den runda månen målade en lång silverväg över det.

Under båten simmade små fiskar, och varje fisk bar på en pytteliten ljusprick. Vattnet såg ut att vara fullt av stjärnor, och himlen var också full av stjärnor.

Sami började räkna med låg röst: ”En stjärna ... två stjärnor ... tre stjärnor ...”

Sen fnissade han. ”Jag vet inte vilka som är på himlen och vilka som är i vattnet!”

En lätt bris puttade på papperssegelet, och båten vaggade sakta hit och dit, hit och dit.

Den sömniga valen

Plötsligt höjde sig vattnet framför båten, alldeles mjukt, och ett stort, slätt huvud kom fram. Det var en grå val med ögonen halvt stängda.

Valen gäspade en lång, lång gäspning. Sen sa han med djup och lugn röst: ”God kväll, lilla kapten. Jag heter Viska. Var inte rädd. Jag pratar tyst, för hela havet håller på att göra sig redo att sova.”

”God kväll, Viska”, sa Sami lågt. ”Sover valar också?”

”Så klart”, sa Viska. ”Men innan jag somnar tycker jag om att följa de små båtarna till Kuddön. Vill du följa med?”

Kuddön

Viska simmade långsamt, och pappersbåten seglade efter honom, tills en liten underbar ö dök upp. Den var gjord av bara kuddar: vita, blå och gula kuddar, och kullar av mjuka filtar.

Vinden drog sakta fram över den, som om den viskade.

Sami klev ur båten och gick över kuddarna. Fötterna sjönk ner i dem, som om han gick på moln. Han lade sig på den allra största kudden och tittade upp mot himlen.

Högst upp på ön låg ett stort snäckskal. När Sami rörde vid det började det spela en lugn melodi, precis som en speldosa.

Klockans tickande

Medan Sami lyssnade på melodin hörde han ett ljud som han kände igen mycket väl. Det kom långt bortifrån, över vattnet.

”Det är klockan i mitt rum!” sa Sami. ”Den ropar på mig.”

Viska log och sa: ”Ja. Klockan säger att det är dags att åka hem. Hemmet väntar på dig, och din säng har blivit varm och skön.”

Sami tog med sig ett litet snäckskal till mamma och klev upp i båten igen. Sen gäspade han en stor gäspning, precis som valen.

Viska skrattade. ”Ser du? Gäspningar smittar, lilla kapten.”

Tillbaka till sängen

Viska knuffade varsamt på båten med sin stora nos. Den gled längs silvervägen, in genom det öppna fönstret och stannade bredvid sängen.

Sami kröp ner i sängen och drog upp täcket ända till hakan. När han tittade på bordet såg han att båten hade blivit liten igen.

Genom fönstret hörde han valen viska: ”God natt, Sami.”

På morgonen hittade mamma pappersbåten på bordet. Bredvid den låg ett litet snäckskal, och längst fram på båten glittrade en droppe saltvatten.

Mamma log och sa ingenting. Men hon visste att hennes lilla kapten hade gjort en vacker resa.

Tillbaka till biblioteket