Dela
WhatsAppInställningar
I en stilla skog tittade den lilla räven Thaloub ut ur sitt gryt för att se månen före läggdags. Varje kväll ritade månskenet en silverstig mellan träden. Men just i kväll hade månen försvunnit bakom ett stort moln. Thaloub lyfte nosen. ”Har månen redan somnat?” undrade han. Han viftade med svansen och ropade försiktigt, men ingen svarade. En syrsa spelade vid en sten och en sval vind rörde bladen. ”Jag ska hitta ett snällt sätt att väcka månen”, bestämde han sig.
Thaloub ställde sig på en fallen trädstam och sjöng en sång han hittat på själv: ”Lilla måne, rund och fin, lys på skogen med ditt sken.” Han väntade och sjöng igen, ännu tystare. Månen kom inte fram. Däremot kikade en sömnig kanin ut ur sitt bo. ”Du sjunger fint”, sa kaninen, ”men jag behöver sova.” Thaloub bad genast om ursäkt. Han ville inte störa sina vänner. De satt en stund tillsammans och lyssnade på en sen fågel och bladens stilla prassel.
En gammal uggla gled ner från en gren. ”Är månen sjuk?” frågade Thaloub. Ugglan log. ”Nej, lilla vän. Ibland kommer moln mellan oss och månen. Då ser det ut som om den har försvunnit.” ”Så den sover inte?” ”Månen är kvar, även när vi inte kan se den”, svarade ugglan. Nattljud De tittade upp och såg en silverkant skymta bakom molnet. Sedan försvann den igen. Thaloub kände sig tryggare men ville förstå mer utan att väcka resten av skogens djur.
Ugglan visade vägen till en klar damm. Grodorna var tysta och några stjärnor glittrade på vattenytan. ”Titta vad som händer när molnet flyttar sig”, sa hon. Thaloub satte sig och väntade. En smal strimma månsken syntes i dammen, sedan försvann den när molnet gled förbi igen. Den lilla räven förstod att dammen inte gjorde en egen måne utan bara speglade dess ljus. ”Kommer vinden att flytta molnet?” undrade han. ”Kanske”, sa ugglan, ”men vi behöver inte skynda på den.”
En mjuk vind drog genom pilträdets grenar. Bladen viskade ”schhh”, och molnet flyttade sig lite. En del av månens runda ansikte tittade fram. Thaloub ville hoppa av glädje, men tänkte på den sovande kaninen och log bara. En eldfluga landade nära hans nos. ”Även när månen gömmer sig”, sa ugglan, ”finns andra små ljus som hjälper oss.” Thaloub såg eldflugorna sväva över gräset som små stjärnor som kommit ner för att vila bland blommorna.
Till slut gled molnet bort och den hela, runda månen syntes igen. Silversken rann över dammen tills vattnet såg ut som ett glittrande täcke. ”Där är du ju!” viskade Thaloub. Ugglan sträckte ut vingarna. ”Den har varit där hela tiden.” Den lilla räven såg på molnet som fortsatte sin resa och sedan på sitt varma gryt vid trädet. Nu ville han inte längre stanna uppe och leta efter fler äventyr. En del fina saker händer av sig själva om vi ger dem tid. Även en lugn stund kan vara underbar.
Thaloub gick hem så tyst att ingen vaknade. Han passerade den sovande kaninens bo och kröp ihop mellan rötterna på sitt favoritträd. Den fluffiga svansen lade han runt tassarna medan han lyssnade på vinden. Utanför föll månljuset mellan bladen. Där inne kände han sig trygg och varm. ”God natt, ugglan”, viskade han. ”God natt, månen.” Han andades långsamt en gång, sedan en gång till, och slöt ögonen. Snart drömde han om ett vitt moln som stilla seglade över en himmel full av stjärnor.